Weekly News

Alexandra Pascalidou, Journalist, programledare, författare och återkommande besökare Almedalen ALMEDALEN

En agora för retoriker, agitatorer och demagoger

Jag minns knappt längre vilket år det var jag gjorde min Almedalsdebut. Men det var någon gång på förra århundradet och årtusendet. Jag som aldrig hade besökt Gotland eller hört talas om Almedalsveckan bjöds in att tala om mina hjärtefrågor. När jag satte min fot i Visby var det som om jag förflyttats tusentals år tillbaka i tiden.

"Det är inte utan ett stort mått av stolthet jag berättar om fenomenet Almedalen i internationella sammanhang."

I mångt och mycket påminde nämligen Almedalsveckan om antikens atenska agora där demokratin producerades och praktiserades. I Almedalen liksom i Aten finns villkoren och variablerna som möjliggör möten. Där finns gynnsamma väderförhållanden (vanligtvis) på ett begränsat geografiskt utrymme som bäddar för spontana möten och meningsutbyten.

Precis som i antikens Aten finns retoriker, agitatorer och demagoger i vartenda hörn som söker övertyga folksamlingen om sin egen ideologiska och politiska förträfflighet. Precis som i antikens Aten var Almedalen på 1990-talet ett homogent hav av mestadels infödda, bemedlade män.

Men med åren har Almedalsveckan förändrats. I takt med att antalet volontärer, aktivister och eldsjälar växer, ökar även mångfalden i alla sina manifestationer och dimensioner. Sakta men säkert utvidgas nålsögat så att flera kan passera den politiska pärleportens trösklar. Numera trängs tatueringar med slipsar och slöjor och foppatofflor.

Under det femtontal år jag fått för förmånen att medverka i Almedalen som bland annat moderator och föreläsare har jag stått på läskbackar i gatuhörn, i bastuvarma tält, bland marinsoldater på militärbåtar, på stora scener, i sakrala kyrkorum och lummiga trädgårdar. Jag har fastnat med klackarna i kullerstenarna, gått vilse mellan seminariesalar, tryckts in i svettiga armhålor och vallfärdat fram genom vår egen sekulära, politiska pilgrimsfärd i mediernas och makthavarnas Mecka.

I år ska jag leda Ring P1 och samtal om bostadspolitik, EU, migrations- och flyktingfrågor, flickors stressymptom, mentorskap och ledarskap. Och så ska jag passa på att gå på ett och annat mingel innan jag stupar i säng vid tiotiden för att som vanligt missa de dionysiska festerna som uppstår framåt småtimmarna.

Det är inte utan ett stort mått av stolthet jag berättar om fenomenet Almedalen i internationella sammanhang. Om närheten och tillgängligheten som utgör demokratins själva livsnerv. Om den vitala och vitaliserande dialogen kring vår samtids stora frågor och gordiska knutar. 

Samtidigt är jag som många andra både rädd och orolig för de mörkerkrafter som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter. Om Almedalen vill fortsätta växa måste arrangörerna värna och skydda det offentliga rummet. Om Almedalen vill fortsätta vara yttrande- och rörelsefrihetens oas måste alla känna sig trygga och välkomna. 


Fakta

Alexandra Pascalidou,

Journalist, programledare, författare och återkommande besökare Almedalen


Dela artikeln

Journalist

Alexandra Pascalidou

Fler artiklar